För en vecka sedan var uppskrivningen bokad. Jag läste inte alls i boken, utan gjorde test här och på Elevcentralen tills jag hade arbetat mig igenom alla frågor flera gånger om. Jag kände mig säker och var inte särskilt nervös, förrän jag satte mig ner och började svara på frågorna. Det var gamla datorer med en gammal mus, så pilen på skärmen hoppade omkring lite som den ville. Det ihop med adrenalinet som gjorde att min arm skakade resulterade inte i att det blev lättare att träffa rätt ruta
Frågorna i sig gick dock fort att svara på och helt plötsligt satt jag där med alternativet att gå igenom frågorna eller att skicka in provet, med fetstil varning att det är permanentare än permanent och ALLTSÅ INTE GÅR ATT ÅNGRA SIG.Våghalsig som jag var valde jag att skicka in provet, då jag inte kände att det skulle hjälpa att grubbla mer. Har jag gissat så gissar jag inte bättre andra gången. Med darrig hand tryckte jag alltså på den permanenta knappen och fick se resultatet, GODKÄNT med 61/65. Lyckoruset som infann sig
(Eftersom jag var väldigt säker på de allra flesta frågorna gick mitt prov som sagt fort. Det var en person som blev klar precis före mig. Sedan satt resten av salen kvar ett bra tag när jag gick ut för att vänta på pappa.) För de som undrar det kan jag säga att min upplevelse var att provet var lättare än testfrågorna här. De som jag var osäker på på grund av taskig bildkvalité eller liknande fick jag fel på, så hade jag chansat lite bättre hade det kunnat bli full pott 
Tipset är helt enkelt att göra så många frågor att ni kan dem i sömnen. Att läsa i boken är förstås toppen som tillägg. Ska du göra provet så tänk på att läsa frågorna och titta på bilderna noggrant. Ibland kan en liten detalj, som en knappt synlig huvudledsskylt i fjärran, avgöra.
Igår var det dags för uppkörningen 14:50. Dagen började med att jag vaknade 5:30 av pirr i magen. Jag och pappa tog en vända på morgonen med hyrbilen, en Volvo V40 som vi hyrde ett par dagar innan så att jag skulle kunna känna in mig mer på de oootroligt känsliga bromsar som dessa bilar har till skillnad från vår Saab. Även körställning och växlar är ju lite annorlunda. Självklart ska man kunna känna in dragläge, växlar och hur känsliga pedalerna är inom någon minut på en ny bil, men ihop med nervositet är det alltid en fördel att vara så van som möjligt vid bilen. Då blir det lättare att fokusera helt på trafiken.
Iaf så började det under övningskörningen gå upp för mig att jag skulle köra upp. Om jag var så nervös att jag skakade under teoriprovet, HUR skulle det gå när jag sitter bakom ratten? Bara tanken på detta gjorde att adrenalinet började pumpa så jag blev alldeles yr. Det är ingen överdrift, utan jag försökte ta mig igenom stan och Vallarondellen medan ögonen gick i kors och jag fick riktigt slita för att hålla fordonet rätt på vägen. Pappa sade att det inte märktes på körningen, men OJ vad det kändes.
Efteråt åkte pappa till jobbet och jag fick suga på katastroftankar inför uppkörningen. En timme innan jag skulle sätta mig ner i väntrummet på Trafikverket gav vi oss iväg igen, för att hinna bli varm i kläderna. Väntan var SPÄND, om man säger så.
14:50 kommer det en man och ropar upp mitt namn. Jag är evigt tacksam för att det var just honom jag fick köra upp med, för han var så trevlig direkt från att vi hälsade att nervositeten släppte. Inte helt, förstås, men mestadels. Skräcken är ju en tvär person som helst av allt vill ta ut sina personliga problem och aggressioner på en stackars genomsvettig körkortsaspirant.
Vi satte oss iaf i bilen och jag hoppades att jag skulle komma ihåg alla miljoner lampor man ska titta på om det kom på säkerhetskontrollen. ”Du kan väl tuta”, sade han och sedan var det inte mer med det. Dock upptäckte jag att detta inte alls är en sådan bil har jag kört med på körskolan eller hyrt. Det var en Volvo, men backen satt någon helt annanstans, dragläget var uppe i himlen och gasen var så långt ner att jag knappt hittade den med foten. Dessutom var den trög när det kom till att accelerera och inte särskilt stark på höga växlar i de lägre hastigheterna. Så gick det med planen att bli expert på uppkörningsbilen innan
Jag fick känna in mig när vi åkte ut från garnisonen, helt enkelt.Förarprövaren och jag pratade på om allt möjligt. Jag trodde att jag skulle föredra tystnad, men det kändes skönt. När vi hade åkt en liten stund säger han att jag ska vända på lämpligt ställe och ställa i parkeringsfickan utanför en viss affär. Och vad gör han då? Jo, han tar en skjorta från bilen och lämnar in den på lagning
Snacka om att det inte motsvarade mina mardrömsfantasier om uppkörningen. Där satt jag kvar i bilen och bara ”jahopp”, haha!Efter det fortsatte vi i stan genom rödljus, rondeller, omledningar och vägarbetare med röda flaggor. Jag fick köra i centrum, förbi resecentrum och tillbaka igen till garnisonen. På tillbakavägen råkade jag se fel på filerna och gled av misstag in i vänsterfilen när jag skulle rakt fram i rondellen. Det resulterade i ett stressat kärringstopp och extravarv. Efter det blev förarprövaren tyst och jag fick lite halvt panik, så jag pratade på som tusan för att få upp stämningen igen. Det verkade fungera, för han föreslog att jag skulle börja jobba som förarprövare, eftersom de hade så få kollegor! Härlig människa!
Jag parkerade utanför Trafikverket och fick standardfrågan ”Hur kändes det här?”Jag gjorde en del misstag (dock ofarliga), så svaret blev ”sådär”, med förklaring att man tappar några IQ under nervositet. Han sade att jag skulle tänka på att inte krångla till saker, vilket jag gärna gör, men att det också kommer med tiden. ”Körningen är godkänd.” Jag kunde knappt ta in det. Chock beskriver det nog bäst. Är det över? Var det så här lätt? HAR JAG ÄNTLIGEN KÖRKORT?
