Hej!
Jag kände att jag ville dela med mig om mina erfarenheter angående att ta körkort, detta på grund av de erfarenheter det gett mig. Min främsta poäng med detta inlägg kommer vara att försöka motivera de av er som just nu sliter med att ta körkort och kanske till och med de av er som finner det så ansträngande att ni är redo att ge upp.
Jag började övningsköra i oktober via en trafikskola. I början ansåg jag att det var roligt och kände mig fylld av upprymdhet och energi då jag avklarat en lektion.
Detta förändrades dock då datumet för uppkörningen närmade sig. På grund av att jag lider av enorm prestationsångest (även då det kommer till annat) samt på grund av ett bristande självförtroende kände jag att en enorm ångest vällde över mig och ökade kraftigt för varje dag som gick.
Tillslut kom ändå uppkörningsveckan. Det var meningen att jag, den 12 december skulle göra mitt teoriprov och den 16 december göra min uppkörning. Hela dagarna och nätterna satt jag och pluggade teorifrågor, både på körkortonline, via elevcentralen samt genom att läsa i min teoribok. Jag försökte även boka upp en intensiv mängd med lektioner.
Den 12 december avklarade jag teorin med ett godkänt resultat, och det som återstod var uppkörningen. Jag kände enorm press över att klara av provet på grund av att jag några dagar senare skulle åka iväg över julen, och då skulle behöva ta ett uppehåll med körningen ifall jag kuggade.
Gråt, panikattacker och enorm ångest gick jag runt med dygnet runt och visste inte var jag skulle ta vägen.
Mitt i veckan blev jag dock otroligt sjuk, i så hög feber att jag låg och yrade. Resultatet blev att jag fick ställa in mina lektioner samt min uppkörning, och tvingades sedan åka bort över julen, fortfarande med körkortet hängande över mig.
När jag kom hem tog jag nya tag, och bokade en uppkörning till den 5 Januari. Dock fanns inga körlektioner tillfälliga så jag fick åka och göra provet utan vidare övning innan. Olyckligtvis nog kuggade jag, och kände just där och då att jag aldrig ens borde börjat med körkortet. Det hade tagit så otroligt mycket energi och kraft ifrån mig, så pass att jag faktiskt tog en tur till min kommuns akutpsykiatriska mottagning bara för att få prata med någon.
Min körskolelärare motiverade mig dock efter några dagar att prova igen, och bokade därför in mig på ett nytt uppkörningstillfälle den 20 januari (idag). Jag kände inför denna gång att jag var bättre förberedd, eftersom att jag under veckan haft möjlighet att övningsköra med en lärare jag är bekväm med.
I alla fall så kom tillfället för uppkörningen. Jag kuggade igen. Dock så kuggade jag på att backa runt ett hörn, ett moment jag aldrig tidigare misslyckats med, samt på momentet sväng vid landsväg. Mannen jag körde upp med var oförskämd, och sa nåt i stil med ”Du fattar väl själv hur dåligt det där var?”. Detta gjorde mig väldigt arg, eftersom att jag visste att det jag kuggats på är saker jag verkligen kan. Mannen rådde mig i alla fall att ta fler lektioner och komma tillbaka då jag var redo.
När min körskolelärare hörde vad som hänt rådde hon mig dock att boka ett omprov som privatist samma dag, detta på grund av att hon själv ansåg att jag inte behövde mer lektioner. Jag var i detta skede otroligt förbannad och kände bara (istället för ledsenhet och prestationsångest) en enorm ilska över att jag ännu inte tagit det där förbaskade kortet. Jag rådde min körskolelärares råd och åkte tillbaka till trafikverket en timme senare för att göra ett nytt prov. Lyckligtvis fick jag denna gång inte samma man som inspektör, utan en äldre kvinna. Denna gång var jag dock tvungen att köra upp med en bil jag aldrig kört med, vilket oroade mig.
Allt var dock värt det, för jag tog körkortet!
Anledningen till att jag berättar detta, (för er som orkat läsa min enormt långa text) är för att jag vill motivera de av er som saknar självförtroende, som lider av prestationsångest och som är redo att ge upp. De av er som kan köra bil, men som under förhållanden då ni är pressade och nervösa gör misstag ni aldrig skulle göra annars. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Kämpa vidare, ta inte en uppkörning på så stort allvar och tro på er själva! Jag fick idag höra av en person att jag behöver mycket fler lektioner, och tog trots detta mitt körkort på grund av att jag ”avtraumatiserat” vad en uppkörning egentligen är.
När jag var klar med min körning sa jag till inspektören ”du behöver inte säga något, jag vet” för att jag var så säker på att jag kuggat. Som svar fick jag ”Det tror jag att du vill, för du är godkänd!”.
Jag hade i tisdags bestämt mig för att ge upp körkortet. Det höll mig vaken hela nätterna och jag kände inte att det var värt det. Gud om jag är glad att min körskolelärare rådde mig att satsa ändå, samt sedan efter dagens kuggning prova igen!
Lycka till alla kämpande, jag tror på er!
Start > Körkortsforum > Min resa till körkort, med str…
Min resa till körkort, med stress, ångest och allt däremellan
Grattis och tack för att du delar med dig!
Ja, att uppkörningen behöver ”avtraumatiseras” stämmer... Själv kuggade jag också mycket pga nervositet. Men på tredje uppkörningen klarade jag det, och det var mycket på grund av att inspektören var så vänlig att jag kände mig bättre till mods, trots svår prestationsångest.
Ja, att uppkörningen behöver ”avtraumatiseras” stämmer... Själv kuggade jag också mycket pga nervositet. Men på tredje uppkörningen klarade jag det, och det var mycket på grund av att inspektören var så vänlig att jag kände mig bättre till mods, trots svår prestationsångest.
Tack för att du skriver detta, håller på att ta körkortet nu och känner verkligen en svår ångest, fast än min körlärare och familj tror på mig. Skönt att veta att man inte är ensam 
kämpande tjejen 2017-01-20
Hej!
Jag kände att jag ville dela med mig om mina erfarenheter angående att ta körkort, detta på grund av de erfarenheter det gett mig. Min främsta poäng med detta inlägg kommer vara att försöka motivera de av er som just nu sliter med att ta körkort och kanske till och med de av er som finner det så ansträngande att ni är redo att ge upp.
Jag började övningsköra i oktober via en trafikskola. I början ansåg jag att det var roligt och kände mig fylld av upprymdhet och energi då jag avklarat en lektion.
Detta förändrades dock då datumet för uppkörningen närmade sig. På grund av att jag lider av enorm prestationsångest (även då det kommer till annat) samt på grund av ett bristande självförtroende kände jag att en enorm ångest vällde över mig och ökade kraftigt för varje dag som gick.
Tillslut kom ändå uppkörningsveckan. Det var meningen att jag, den 12 december skulle göra mitt teoriprov och den 16 december göra min uppkörning. Hela dagarna och nätterna satt jag och pluggade teorifrågor, både på körkortonline, via elevcentralen samt genom att läsa i min teoribok. Jag försökte även boka upp en intensiv mängd med lektioner.
Den 12 december avklarade jag teorin med ett godkänt resultat, och det som återstod var uppkörningen. Jag kände enorm press över att klara av provet på grund av att jag några dagar senare skulle åka iväg över julen, och då skulle behöva ta ett uppehåll med körningen ifall jag kuggade.
Gråt, panikattacker och enorm ångest gick jag runt med dygnet runt och visste inte var jag skulle ta vägen.
Mitt i veckan blev jag dock otroligt sjuk, i så hög feber att jag låg och yrade. Resultatet blev att jag fick ställa in mina lektioner samt min uppkörning, och tvingades sedan åka bort över julen, fortfarande med körkortet hängande över mig.
När jag kom hem tog jag nya tag, och bokade en uppkörning till den 5 Januari. Dock fanns inga körlektioner tillfälliga så jag fick åka och göra provet utan vidare övning innan. Olyckligtvis nog kuggade jag, och kände just där och då att jag aldrig ens borde börjat med körkortet. Det hade tagit så otroligt mycket energi och kraft ifrån mig, så pass att jag faktiskt tog en tur till min kommuns akutpsykiatriska mottagning bara för att få prata med någon.
Min körskolelärare motiverade mig dock efter några dagar att prova igen, och bokade därför in mig på ett nytt uppkörningstillfälle den 20 januari (idag). Jag kände inför denna gång att jag var bättre förberedd, eftersom att jag under veckan haft möjlighet att övningsköra med en lärare jag är bekväm med.
I alla fall så kom tillfället för uppkörningen. Jag kuggade igen. Dock så kuggade jag på att backa runt ett hörn, ett moment jag aldrig tidigare misslyckats med, samt på momentet sväng vid landsväg. Mannen jag körde upp med var oförskämd, och sa nåt i stil med ”Du fattar väl själv hur dåligt det där var?”. Detta gjorde mig väldigt arg, eftersom att jag visste att det jag kuggats på är saker jag verkligen kan. Mannen rådde mig i alla fall att ta fler lektioner och komma tillbaka då jag var redo.
När min körskolelärare hörde vad som hänt rådde hon mig dock att boka ett omprov som privatist samma dag, detta på grund av att hon själv ansåg att jag inte behövde mer lektioner. Jag var i detta skede otroligt förbannad och kände bara (istället för ledsenhet och prestationsångest) en enorm ilska över att jag ännu inte tagit det där förbaskade kortet. Jag rådde min körskolelärares råd och åkte tillbaka till trafikverket en timme senare för att göra ett nytt prov. Lyckligtvis fick jag denna gång inte samma man som inspektör, utan en äldre kvinna. Denna gång var jag dock tvungen att köra upp med en bil jag aldrig kört med, vilket oroade mig.
Allt var dock värt det, för jag tog körkortet!
Anledningen till att jag berättar detta, (för er som orkat läsa min enormt långa text) är för att jag vill motivera de av er som saknar självförtroende, som lider av prestationsångest och som är redo att ge upp. De av er som kan köra bil, men som under förhållanden då ni är pressade och nervösa gör misstag ni aldrig skulle göra annars. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Kämpa vidare, ta inte en uppkörning på så stort allvar och tro på er själva! Jag fick idag höra av en person att jag behöver mycket fler lektioner, och tog trots detta mitt körkort på grund av att jag ”avtraumatiserat” vad en uppkörning egentligen är.
När jag var klar med min körning sa jag till inspektören ”du behöver inte säga något, jag vet” för att jag var så säker på att jag kuggat. Som svar fick jag ”Det tror jag att du vill, för du är godkänd!”.
Jag hade i tisdags bestämt mig för att ge upp körkortet. Det höll mig vaken hela nätterna och jag kände inte att det var värt det. Gud om jag är glad att min körskolelärare rådde mig att satsa ändå, samt sedan efter dagens kuggning prova igen!
Lycka till alla kämpande, jag tror på er!
Jag kände att jag ville dela med mig om mina erfarenheter angående att ta körkort, detta på grund av de erfarenheter det gett mig. Min främsta poäng med detta inlägg kommer vara att försöka motivera de av er som just nu sliter med att ta körkort och kanske till och med de av er som finner det så ansträngande att ni är redo att ge upp.
Jag började övningsköra i oktober via en trafikskola. I början ansåg jag att det var roligt och kände mig fylld av upprymdhet och energi då jag avklarat en lektion.
Detta förändrades dock då datumet för uppkörningen närmade sig. På grund av att jag lider av enorm prestationsångest (även då det kommer till annat) samt på grund av ett bristande självförtroende kände jag att en enorm ångest vällde över mig och ökade kraftigt för varje dag som gick.
Tillslut kom ändå uppkörningsveckan. Det var meningen att jag, den 12 december skulle göra mitt teoriprov och den 16 december göra min uppkörning. Hela dagarna och nätterna satt jag och pluggade teorifrågor, både på körkortonline, via elevcentralen samt genom att läsa i min teoribok. Jag försökte även boka upp en intensiv mängd med lektioner.
Den 12 december avklarade jag teorin med ett godkänt resultat, och det som återstod var uppkörningen. Jag kände enorm press över att klara av provet på grund av att jag några dagar senare skulle åka iväg över julen, och då skulle behöva ta ett uppehåll med körningen ifall jag kuggade.
Gråt, panikattacker och enorm ångest gick jag runt med dygnet runt och visste inte var jag skulle ta vägen.
Mitt i veckan blev jag dock otroligt sjuk, i så hög feber att jag låg och yrade. Resultatet blev att jag fick ställa in mina lektioner samt min uppkörning, och tvingades sedan åka bort över julen, fortfarande med körkortet hängande över mig.
När jag kom hem tog jag nya tag, och bokade en uppkörning till den 5 Januari. Dock fanns inga körlektioner tillfälliga så jag fick åka och göra provet utan vidare övning innan. Olyckligtvis nog kuggade jag, och kände just där och då att jag aldrig ens borde börjat med körkortet. Det hade tagit så otroligt mycket energi och kraft ifrån mig, så pass att jag faktiskt tog en tur till min kommuns akutpsykiatriska mottagning bara för att få prata med någon.
Min körskolelärare motiverade mig dock efter några dagar att prova igen, och bokade därför in mig på ett nytt uppkörningstillfälle den 20 januari (idag). Jag kände inför denna gång att jag var bättre förberedd, eftersom att jag under veckan haft möjlighet att övningsköra med en lärare jag är bekväm med.
I alla fall så kom tillfället för uppkörningen. Jag kuggade igen. Dock så kuggade jag på att backa runt ett hörn, ett moment jag aldrig tidigare misslyckats med, samt på momentet sväng vid landsväg. Mannen jag körde upp med var oförskämd, och sa nåt i stil med ”Du fattar väl själv hur dåligt det där var?”. Detta gjorde mig väldigt arg, eftersom att jag visste att det jag kuggats på är saker jag verkligen kan. Mannen rådde mig i alla fall att ta fler lektioner och komma tillbaka då jag var redo.
När min körskolelärare hörde vad som hänt rådde hon mig dock att boka ett omprov som privatist samma dag, detta på grund av att hon själv ansåg att jag inte behövde mer lektioner. Jag var i detta skede otroligt förbannad och kände bara (istället för ledsenhet och prestationsångest) en enorm ilska över att jag ännu inte tagit det där förbaskade kortet. Jag rådde min körskolelärares råd och åkte tillbaka till trafikverket en timme senare för att göra ett nytt prov. Lyckligtvis fick jag denna gång inte samma man som inspektör, utan en äldre kvinna. Denna gång var jag dock tvungen att köra upp med en bil jag aldrig kört med, vilket oroade mig.
Allt var dock värt det, för jag tog körkortet!
Anledningen till att jag berättar detta, (för er som orkat läsa min enormt långa text) är för att jag vill motivera de av er som saknar självförtroende, som lider av prestationsångest och som är redo att ge upp. De av er som kan köra bil, men som under förhållanden då ni är pressade och nervösa gör misstag ni aldrig skulle göra annars. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Kämpa vidare, ta inte en uppkörning på så stort allvar och tro på er själva! Jag fick idag höra av en person att jag behöver mycket fler lektioner, och tog trots detta mitt körkort på grund av att jag ”avtraumatiserat” vad en uppkörning egentligen är.
När jag var klar med min körning sa jag till inspektören ”du behöver inte säga något, jag vet” för att jag var så säker på att jag kuggat. Som svar fick jag ”Det tror jag att du vill, för du är godkänd!”.
Jag hade i tisdags bestämt mig för att ge upp körkortet. Det höll mig vaken hela nätterna och jag kände inte att det var värt det. Gud om jag är glad att min körskolelärare rådde mig att satsa ändå, samt sedan efter dagens kuggning prova igen!
Lycka till alla kämpande, jag tror på er!
bra kämpat 
Hej! Jag är en 58-årig kvinna som håller på med körkortet. Det går bra och min lärare har bokat in mig på halkbana, teoriprovet o uppkörning. Helt plötsligt klarar jag inte av att köra med min handledare. Vill bara lägga av nu. Har också fått ångest inför allt. Känns fruktansvärt när jag är så nära målet.
kämpande tjejen 2017-01-20
Hej!
Jag kände att jag ville dela med mig om mina erfarenheter angående att ta körkort, detta på grund av de erfarenheter det gett mig. Min främsta poäng med detta inlägg kommer vara att försöka motivera de av er som just nu sliter med att ta körkort och kanske till och med de av er som finner det så ansträngande att ni är redo att ge upp.
Jag började övningsköra i oktober via en trafikskola. I början ansåg jag att det var roligt och kände mig fylld av upprymdhet och energi då jag avklarat en lektion.
Detta förändrades dock då datumet för uppkörningen närmade sig. På grund av att jag lider av enorm prestationsångest (även då det kommer till annat) samt på grund av ett bristande självförtroende kände jag att en enorm ångest vällde över mig och ökade kraftigt för varje dag som gick.
Tillslut kom ändå uppkörningsveckan. Det var meningen att jag, den 12 december skulle göra mitt teoriprov och den 16 december göra min uppkörning. Hela dagarna och nätterna satt jag och pluggade teorifrågor, både på körkortonline, via elevcentralen samt genom att läsa i min teoribok. Jag försökte även boka upp en intensiv mängd med lektioner.
Den 12 december avklarade jag teorin med ett godkänt resultat, och det som återstod var uppkörningen. Jag kände enorm press över att klara av provet på grund av att jag några dagar senare skulle åka iväg över julen, och då skulle behöva ta ett uppehåll med körningen ifall jag kuggade.
Gråt, panikattacker och enorm ångest gick jag runt med dygnet runt och visste inte var jag skulle ta vägen.
Mitt i veckan blev jag dock otroligt sjuk, i så hög feber att jag låg och yrade. Resultatet blev att jag fick ställa in mina lektioner samt min uppkörning, och tvingades sedan åka bort över julen, fortfarande med körkortet hängande över mig.
När jag kom hem tog jag nya tag, och bokade en uppkörning till den 5 Januari. Dock fanns inga körlektioner tillfälliga så jag fick åka och göra provet utan vidare övning innan. Olyckligtvis nog kuggade jag, och kände just där och då att jag aldrig ens borde börjat med körkortet. Det hade tagit så otroligt mycket energi och kraft ifrån mig, så pass att jag faktiskt tog en tur till min kommuns akutpsykiatriska mottagning bara för att få prata med någon.
Min körskolelärare motiverade mig dock efter några dagar att prova igen, och bokade därför in mig på ett nytt uppkörningstillfälle den 20 januari (idag). Jag kände inför denna gång att jag var bättre förberedd, eftersom att jag under veckan haft möjlighet att övningsköra med en lärare jag är bekväm med.
I alla fall så kom tillfället för uppkörningen. Jag kuggade igen. Dock så kuggade jag på att backa runt ett hörn, ett moment jag aldrig tidigare misslyckats med, samt på momentet sväng vid landsväg. Mannen jag körde upp med var oförskämd, och sa nåt i stil med ”Du fattar väl själv hur dåligt det där var?”. Detta gjorde mig väldigt arg, eftersom att jag visste att det jag kuggats på är saker jag verkligen kan. Mannen rådde mig i alla fall att ta fler lektioner och komma tillbaka då jag var redo.
När min körskolelärare hörde vad som hänt rådde hon mig dock att boka ett omprov som privatist samma dag, detta på grund av att hon själv ansåg att jag inte behövde mer lektioner. Jag var i detta skede otroligt förbannad och kände bara (istället för ledsenhet och prestationsångest) en enorm ilska över att jag ännu inte tagit det där förbaskade kortet. Jag rådde min körskolelärares råd och åkte tillbaka till trafikverket en timme senare för att göra ett nytt prov. Lyckligtvis fick jag denna gång inte samma man som inspektör, utan en äldre kvinna. Denna gång var jag dock tvungen att köra upp med en bil jag aldrig kört med, vilket oroade mig.
Allt var dock värt det, för jag tog körkortet!
Anledningen till att jag berättar detta, (för er som orkat läsa min enormt långa text) är för att jag vill motivera de av er som saknar självförtroende, som lider av prestationsångest och som är redo att ge upp. De av er som kan köra bil, men som under förhållanden då ni är pressade och nervösa gör misstag ni aldrig skulle göra annars. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Kämpa vidare, ta inte en uppkörning på så stort allvar och tro på er själva! Jag fick idag höra av en person att jag behöver mycket fler lektioner, och tog trots detta mitt körkort på grund av att jag ”avtraumatiserat” vad en uppkörning egentligen är.
När jag var klar med min körning sa jag till inspektören ”du behöver inte säga något, jag vet” för att jag var så säker på att jag kuggat. Som svar fick jag ”Det tror jag att du vill, för du är godkänd!”.
Jag hade i tisdags bestämt mig för att ge upp körkortet. Det höll mig vaken hela nätterna och jag kände inte att det var värt det. Gud om jag är glad att min körskolelärare rådde mig att satsa ändå, samt sedan efter dagens kuggning prova igen!
Lycka till alla kämpande, jag tror på er!
Jag kände att jag ville dela med mig om mina erfarenheter angående att ta körkort, detta på grund av de erfarenheter det gett mig. Min främsta poäng med detta inlägg kommer vara att försöka motivera de av er som just nu sliter med att ta körkort och kanske till och med de av er som finner det så ansträngande att ni är redo att ge upp.
Jag började övningsköra i oktober via en trafikskola. I början ansåg jag att det var roligt och kände mig fylld av upprymdhet och energi då jag avklarat en lektion.
Detta förändrades dock då datumet för uppkörningen närmade sig. På grund av att jag lider av enorm prestationsångest (även då det kommer till annat) samt på grund av ett bristande självförtroende kände jag att en enorm ångest vällde över mig och ökade kraftigt för varje dag som gick.
Tillslut kom ändå uppkörningsveckan. Det var meningen att jag, den 12 december skulle göra mitt teoriprov och den 16 december göra min uppkörning. Hela dagarna och nätterna satt jag och pluggade teorifrågor, både på körkortonline, via elevcentralen samt genom att läsa i min teoribok. Jag försökte även boka upp en intensiv mängd med lektioner.
Den 12 december avklarade jag teorin med ett godkänt resultat, och det som återstod var uppkörningen. Jag kände enorm press över att klara av provet på grund av att jag några dagar senare skulle åka iväg över julen, och då skulle behöva ta ett uppehåll med körningen ifall jag kuggade.
Gråt, panikattacker och enorm ångest gick jag runt med dygnet runt och visste inte var jag skulle ta vägen.
Mitt i veckan blev jag dock otroligt sjuk, i så hög feber att jag låg och yrade. Resultatet blev att jag fick ställa in mina lektioner samt min uppkörning, och tvingades sedan åka bort över julen, fortfarande med körkortet hängande över mig.
När jag kom hem tog jag nya tag, och bokade en uppkörning till den 5 Januari. Dock fanns inga körlektioner tillfälliga så jag fick åka och göra provet utan vidare övning innan. Olyckligtvis nog kuggade jag, och kände just där och då att jag aldrig ens borde börjat med körkortet. Det hade tagit så otroligt mycket energi och kraft ifrån mig, så pass att jag faktiskt tog en tur till min kommuns akutpsykiatriska mottagning bara för att få prata med någon.
Min körskolelärare motiverade mig dock efter några dagar att prova igen, och bokade därför in mig på ett nytt uppkörningstillfälle den 20 januari (idag). Jag kände inför denna gång att jag var bättre förberedd, eftersom att jag under veckan haft möjlighet att övningsköra med en lärare jag är bekväm med.
I alla fall så kom tillfället för uppkörningen. Jag kuggade igen. Dock så kuggade jag på att backa runt ett hörn, ett moment jag aldrig tidigare misslyckats med, samt på momentet sväng vid landsväg. Mannen jag körde upp med var oförskämd, och sa nåt i stil med ”Du fattar väl själv hur dåligt det där var?”. Detta gjorde mig väldigt arg, eftersom att jag visste att det jag kuggats på är saker jag verkligen kan. Mannen rådde mig i alla fall att ta fler lektioner och komma tillbaka då jag var redo.
När min körskolelärare hörde vad som hänt rådde hon mig dock att boka ett omprov som privatist samma dag, detta på grund av att hon själv ansåg att jag inte behövde mer lektioner. Jag var i detta skede otroligt förbannad och kände bara (istället för ledsenhet och prestationsångest) en enorm ilska över att jag ännu inte tagit det där förbaskade kortet. Jag rådde min körskolelärares råd och åkte tillbaka till trafikverket en timme senare för att göra ett nytt prov. Lyckligtvis fick jag denna gång inte samma man som inspektör, utan en äldre kvinna. Denna gång var jag dock tvungen att köra upp med en bil jag aldrig kört med, vilket oroade mig.
Allt var dock värt det, för jag tog körkortet!
Anledningen till att jag berättar detta, (för er som orkat läsa min enormt långa text) är för att jag vill motivera de av er som saknar självförtroende, som lider av prestationsångest och som är redo att ge upp. De av er som kan köra bil, men som under förhållanden då ni är pressade och nervösa gör misstag ni aldrig skulle göra annars. Jag vill att ni ska veta att ni inte är ensamma. Kämpa vidare, ta inte en uppkörning på så stort allvar och tro på er själva! Jag fick idag höra av en person att jag behöver mycket fler lektioner, och tog trots detta mitt körkort på grund av att jag ”avtraumatiserat” vad en uppkörning egentligen är.
När jag var klar med min körning sa jag till inspektören ”du behöver inte säga något, jag vet” för att jag var så säker på att jag kuggat. Som svar fick jag ”Det tror jag att du vill, för du är godkänd!”.
Jag hade i tisdags bestämt mig för att ge upp körkortet. Det höll mig vaken hela nätterna och jag kände inte att det var värt det. Gud om jag är glad att min körskolelärare rådde mig att satsa ändå, samt sedan efter dagens kuggning prova igen!
Lycka till alla kämpande, jag tror på er!
Jag känner igen mig så mycket. Jag blir så känslig för hur förarprövaren agerar i bilen. Hade en som satt och suckade och verkade allmänt stressad. Jag blev ännu mer nervös inför andra provet och fick nästan panikkänslor.
Den andre prövaren var i alla fall trevlig så det kändes bättre efteråt även om jag kuggade.
Men varje prov har känts förjävligt inför och under.
Sen kör jag som vanligt när det inte är prov och alla tycker att jag är redo för prov...
Den andre prövaren var i alla fall trevlig så det kändes bättre efteråt även om jag kuggade.
Men varje prov har känts förjävligt inför och under.
Sen kör jag som vanligt när det inte är prov och alla tycker att jag är redo för prov...
Marlene 2019-04-12
Hej! Jag är en 58-årig kvinna som håller på med körkortet. Det går bra och min lärare har bokat in mig på halkbana, teoriprovet o uppkörning. Helt plötsligt klarar jag inte av att köra med min handledare. Vill bara lägga av nu. Har också fått ångest inför allt. Känns fruktansvärt när jag är så nära målet.
Lycka till
PS hade också ångest i början, varje gång jag var på väg till körskolan men släppte så fort man satte sig i bilen och började köra. Sen går tiden sjukt snabbt.
Jani 2019-04-29
Jag är 37 år , två barn, bor ute på landet, inga bussar så jag är så sjuk beroende av min man vilket stör mig oerhört mycket för jag är en person som alltid klarat mig själv sedan jag flyttade hemifrån vid 19 års åldern. Förra veckan kuggade jag min andra uppkörning. Kört med trafikskola sedan augusti förra året. Kände mig också oerhört värdelös men nästa vecka är det ny uppkörning bokad. Du kommer att fixa det med!!! Vi är alla olika o lär oss saker på olika sätt. När jag körde halkan så hade jag knappt suttit i en bil men det gick bra ändå. Lycka till
PS hade också ångest i början, varje gång jag var på väg till körskolan men släppte så fort man satte sig i bilen och började köra. Sen går tiden sjukt snabbt.
Senaste foruminläggen
Rubrik
Inlägg
Senaste inlägget
Öppet forum – skriv direkt utan att registrera
Starta en egen tråd
Starta en egen tråd
