Sussi82
Hej! Här är Sussi som startade tråden. Vill bara säga att EFTER 138 KÖRLEKTIONER HAR JAG MITT KÖRKORT!!!! (Alltså omräknat till 40-minuters enkellektioner. Motsvarar 69 dubbellektioner.)
Både teori och uppkörning gick på första försöket! I ”omöjliga” Uppsala. Att jag skulle få nästan full poäng på teorin (64/65) hade jag räknat med (har pluggat hårt och länge). Men att uppkörningen någonsin skulle bli godkänd, ever, har jag hunnit tvivla på väääldigt många gånger under det gångna året. Nu har det där fula, vackra rosa plastkortet legat i min plånbok i snart 2 månader, men det känns fortfarande smått overkligt ibland
Och nej, det är inte trafikskolans fel att det tog lång tid – de har varit superschyssta, men jag hade knappast blivit en trafiksäker bilförare på färre lektioner. För vissa personer tar det helt enkelt lång tid att lära sig koordinera alla sjuttielva händer och fötter och spakar och pedaler, och samtidigt ha koll på trafiken. Uppsala är dessutom en svår stad att köra i.
(Ingen mobbing nu, va? Vill bara berätta det här som en uppmuntran om det är någon annan som har kämpat med lektionerna länge, och kanske känner sig lika misslyckad som jag har gjort: DET GÅR OM MAN BARA FORTSÄTTER KÄMPA!!! Ge inte upp!!!)
Åh, vad jag håller med om detta! Är du så långt kommen att din körlärare tycker att du ska klara av uppkörning så ska du bara inte ge upp, för du är nära !!!
Jag kuggades två gånger. Första gången var jag skitkaxig och bara ”ja, ge mig min lapp nurå” och han ba’ ”Nja, du är lite för velig i trafiken.” Jaha? Snacka om att jag tappade underkäken i bilmattan. Andra gången bröt jag mot en företrädesregel plus låg felplacerad på enkelriktad, inte bra. Tredje gången, igår, var jag sjukt nervös (svettringarna under min tröja var i LP-skivestorlek) . Mannen som var min inspektör var samma som kuggade mig första gången. En väldigt trevlig typ, lugn som en filbunke. Men det finfint igår. Tyckte i och för sig att jag körde bra första gången men tydligen var detta igår bättre. När jag kom till körskolan stod samtlig personal och välkomnade mej med kramar, så jäkla gulligt.
Jag var väl lite av en visa på nämnda inrättning, haha. Men de ba’ ”Kom in på en kopp kaffe nästa gång du är i stan!”.
Nu sitter jag mest och stirrar på protokollet och kan fan inte fatta att det är sant.
När man är klar med det så kan man börja klappa sig på axeln och tänka att man verkligen har gett järnet! Ja, det kan du göra redan nu, du har kämpat skitbra och nu gäller det bara att bita sig fast och få det fixat! Lycka till!