Kan man leva utan körkort i Sverige?

Har kuggat 5:e gången idag och spenderat över 40k kr på körkortet och inser nu jag kan aldrig ta körkortet. Inspektören sa att jag kör bra i grunden men får panikångest under uppkörningen vilken gjorde att jag gör 1-2 dumma saker varje uppkörning och de omöjligt kunde godkänna mig. Har alltid varit en osäker person som viker under press och hela uppkörningen kändes så jobbigt jag ville bara öppna bildörren och hoppa ur bilen. Oavsett hur många lektioner till jag tar kommer jag inte bota min panikångest och osäkerhet. Har inga vänner eller familjemedlemmar som kan ställa upp som privatlärare heller.

Frågan är är det möjligt att leva i Sverige utan bil? Jag har under alla mina år som vuxna bara cykla och ta buss vilken kan bli asjobbigt på vinter och har gått miste om många bra jobb trots bra utbildning. Alltid känner mig utanför när mina kollegor pratar sina upplevelse med familj och vänner som kan bara vara möjligt om man har en bil samt hur flexibla de är på jobb och fritid bara för att de kan köra bil. Ingen är heller förvånad att jag inte kan få en partner som 27-årig man utan körkort och cyklar till ett dead-end jobb varje dag. Får jag sparken här kommer jag inte få ett nytt jobb på länge utan körkort. Hur blir det sen då om jag nu lyckas bilda en familj? Hur ska jag kunna ta barnen till sjukhuset, dagis, ishockey? Vill jag flytta från den här jävla gangster staden (Malmö) kan jag lika gärna skrota min cykel. Körkortet är nästan en mänsklig rättighet som många som jag tyvärr saknar i Sverige. Funderar stark på att flytta till ett annat land där det inte är lika besvärligt att ta körkort samt inte regnar och snöar 75% av tiden.

Vad gör du för att motverka din panikångest? Om du i botten kör säkert och bra och det endast faller på din panikångest låter det väl snarare som att du behöver undersöka hur du kan hantera och minimera din ångest och förbättra din självsäkerhet. Hur ser ditt liv ut? Träning(!), kost, sömn, sociala relationer, hobbies, osv påverkar ditt välmående enormt. Pratar du med någon om det?

Får du panikångest på ett körprov i Sverige lär du väl få panikångest på ett körprov i Bahamas? Fokusera inte på dina kuggade uppkörningar eller ett liv utan körkort. Jobba istället på att hantera din självsäkerhet och ångest. Kanske är värt att fundera på exakt vad är det som orsakar panikångest med just ett körprov också?

Generellt tips för körprovet är väl också att boka en tid med lite trafik och bli väldigt bekant med vägarna runt om trafikverket.

I Stockholm skulle det vara möjligt att leva utan bilberoende om bara Stockholms tunnelbana hade varit väl utbyggd inom Stockholms storstadsbebyggelse, men tunnelbanan är ju relativt långt ifrån välutbyggd, och med en tunnelbana som inte är väl utbyggd så är stockholmare mer eller mindre beroende av bilkörning. Tokyo, som däremot har kanske världens största kombinerade tunnelbane- och pendeltågsnät, verkar däremot ha relativt få bilar, just för att majoriteten av Tokyoborna är mest beroende av tunnelbane- och pendeltåg som är det mest dominerande transportmedlet inom Tokyos storstadsbebyggelse. I New York, med omkring 20 miljoner invånare, är bara omkring 10 % bilägare, eftersom omkring 90 % av invånarna där är beroende av kollektivtrafik som tunnelbana, pendeltåg och bussar.

Björn, nu är du där och gissar igen och svarar med saker du inte har koll på.
Jag har bott i 40+ år i en stad utan körkort och klarat mig alldeles underbart. det är inte i närheten av en stor stad som stockholm eller gbg..

Jag tror att grunden är min social anxiety. Att sitta med en främmande människa utan att ha nåt att prata om stressar mig enorm. Den människan dessutom kan döma mig för varenda sak jag gör och krossa mina drömmar gör det bara värre. De alla har varit schyssta dock felet ligger på mig.

Är du kanske mest beroende av busstrafik eller cykling? Jaha, men jag tycker det är dåligt och olämpligt att inte kräva körkort för cykel (utan bara körkort för motordrivna fordon), för att få cykla så borde det åtminstone krävas en viss utbildning i grundläggande trafikjuridik med skriftligt kunskapsprov (med godkänt resultat förstås), de 15-åringar som vill få körkort eller annars förarbevis för moped är ju tvungna att uppvisa tillfredsställande kunskaper om gällande trafikregler. Många cyklister och mopedister kör ju ofta som idioter som inte är tillräckligt kunniga om gällande trafikregler eller kanske bara inte tillräckligt förmögna att tillämpa trafikreglerna på ett korrekt sätt.

I can relate to you and why you feel like giving up. I understand why driving almost feels like a human right. Life is so much more complicated and exhausting without a driving license when you have a family. It’s ok that the Swedish system has a high standard for safe driving for both my and others’ sake. But at least the cost for learning to drive should be lower for those who don’t have a handledare. I moved to Sweden as a first time driving learner and had no one to help me out. I went through two driving schools and the first one was crappy enough to make me feel like ripped off. It’s extremely expensive to learn to drive and no surprise there are fb groups where people find strangers for getting hanledare, wonder if they pay taxes. This system only works well for those who have a private instructor.

Så min 4 åring som vill cykla ska skriva ett prov först?

Rimligt!

Många tar körkort, andra gör det inte. Världen går inte under för det.

Nej, jag har körkort numera. Men förstår inte varför du ens drar in att att använda en cykel i mitt svar.
Återigen, du spammar ner det här forumet med inlägg så långa och så helt out of context så ingen orkar svara på dina inlägg. Håll det kort och koncist samt till ämnet så ska du se att folk kanske bryr sig om vad du skriver.

De som undrar om man kan leva utan körkort och bil bör fundera på att bilen kostar pengar, i form av fordonsskatt, eventuell vägavgift, bränsle, eventuell reparation och trafikförsäkring, och en som saknar tillräckligt hög arbetsinkomst har sannolikt inte ekonomisk förmögenhet att betala allt det, då bör man helst undvika bilägande och förlita sig på kollektivtrafik eller cykling (om man har cykel), alternativt se till att vara bosatt så nära sin arbetsplats som möjligt för att få direkt promenadavståndsanslutning mellan jobbet och hemmet.

Jag som fick körkort mitt under höstterminen i årskurs 3 i gymnasieskolan var mestadels beroende av kollektivtrafik, bussar och tunnelbanetåg, men generellt inte bil, för att färdas hemifrån till gymnasieskolan (och tillbaka); några enstaka gånger cyklade jag. Dock tycker jag att Storstockholms Lokaltrafik bör se till att strukturera om och bygga ut sitt relativt dåligt utbyggda nät av busslinjer, sålänge busstrafik bedrivs inom Stockholms storstadsområde, helst av allt skulle man redan under 50-talets Norrmalmsreglering ha sett till att bygga upp ett väl utbyggt nät av tunnelbana/(mestadels) underjordisk stadsbana inom Stockholms storstadsbebyggelse, för att binda samman Stockholms olika förstäder med hela Stockholms innerstad, då hade storstadsregionen haft relativt få eller möjligen noll bussar eftersom tunnelbana/stadsbana, med relativt snabba kommunikationer som tåg, då skulle varit det mest dominerande transportmedlet. Tokyos innerstad är vad jag vet byggd med högst omkring en halv kilometer långt promenadavstånd till närmaste tunnelbanestation, London verkar också vara byggd så men Stockholm verkar skilja sig mycket här från Tokyo eller London.