Pepp för er som känner er värdelösa

För er som har det tufft med resan till körkortet, lider av ångest och känner er sönderstressade eller som känner att ni aldrig kommer kunna ta körkort - det här är till er och kan förhoppningsvis få er att känna er mer hoppfulla.

När jag var 26 år, 2017, bodde jag i skåne och började övningsköra på en trafikskola. Jag körde upp, failade, och då jag var student och inte hade någon i staden jag kunde övningsköra med och sparpengarna var slut, blev det lagt på is.
I februari 2020 började jag på en annan körskola i Gävle, hade bokat intensivkurs för 10 000 kr. Dumt nog hade jag 2 månader tidigare slutat med antidepressiva och mitt mående var verkligen inte på topp.

Körskolan där var fruktansvärt dålig, i mitt intensivpaket hade jag 2-3 körlektioner (dubbla) per dag, jag fick olika lärare nästan varje gång. Den lärare jag körde med första dagen var extremt hetsig och fick mig att känna mig SÅ korkad när jag gjorde något fel. Mellan körlektionerna gick jag in på toaletten och spydde för att jag hade så mycket ångest. Jag gick hem med panikångest och gråt den dagen, men jag fortsatte kämpa mig dit under hela veckan, varje dag kom jag hem till min sambo och grät.
Efter två veckor av körande orkade jag helt enkelt inte mer, min ångest var extrem och min sambo och jag kom fram till att han kunde övningsköra med mig i stället. Vi körde väldigt ofta, men körturerna slutade ofta med att jag började gråta och kände mig totalt värdelös. Ändå bokade jag en ny uppkörning, min sambo tyckte jag var redo.
Jag failade.

Fortsatte att köra med sambon, det blev sommar, och i Augusti körde jag upp igen, failade.
Höll verkligen på att ge upp nu, jag kände mig så otroligt värdelös och min ångest var skyhög. Kände att om jag inte hade lyckats efter såhär mycket övningskörning så var det nog inte meningen att jag skulle ta körkort.
Jag blev glad över att det var så lång väntan till uppkörningstider, och bokade första lediga tid - 28 december 2020.
Dagen började närma sig, och också ångesten. Jag ville inget annat än att avboka tiden, men jag tvingade mig själv att inte göra det. Dagen kom, uppkörningstiden var kl 16.30 och jag jobbade innan. Kunde inte fokusera alls på arbetet, satt och kedjesnusade i ett försök att dämpa ångesten. Cyklade till trafikverket, det spöregnade och var mörkt.
Väl på plats såg jag genom fönstret den trafikinspektör jag kört upp med förrförra gången, och henne gillade jag inte alls, hon hade ett barskt intryck och kändes väldigt kall. Jag bad tyst om att jag INTE skulle få köra med henne. Och till min lycka - ut kommer en kvinna med ett vänligt ansikte, hon hälsar glatt och utstrålar ett lugn, och jag får känslan av att hon faktiskt vill att jag ska klara uppkörningen.
Det bär iväg, det är som sagt mörkt och ösregnar men det känns ganska bra. Jag gör inga stora misstag som jag märker själv, förutom när momentet backa runt hörn kommer. Backar runt ett snöigt hörn och det gick åt helvete, frågar om jag får prova igen och det får jag, lyckas bättre men känns ändå inte hundra, blir bister och antar att jag kommer faila uppkörningen nu. Rullar tillbaka till trafikskolan, stannar bilen. Instruktören säger “Och din körning idag, den är godkänd”.
Det var den bästa känslan någonsin! Jag cyklade hem fylld av glädje och drack en halv flaska bubbel.
Detta blev en väldigt lång text, men jag hoppas att jag med den har kunnat ge någon lite hopp. Kämpa på, och går du på en körskola där du inte känner dig bra bemött, hitta en annan!

Grattis
Never give up, continue fighting until the final win

Kuggade min 6:e gång idag har köört och kört med körskola men kommer lixom ingenstans känns det som. Känner igen mig så mycket i din story. Min körlärare tyckte jag körde bra innan uppkörningen men trafikinspektören tyckte jag har för kort planering. Att jag tar beslut först och planerar sen.
Säger inte att han har fel men blir stressad spec i höga farter är rädd jag ska missa där jag ska av osv. Usch känns jobbigt lagt minst 30.000 senaste tre månaderna på lektioner.
Kändes som min körlärare bara släppte mig nu.
De har inga körlektioner kvar.

Jag känner igen mig med ångesten ! Mådde så illa igår och innan uppkörningen.
Jag har dessutom haft två blodförgiftningar under sommaren pga njursten men som du säger - man ska inte ge upp. Jag körde upp idag och klarade det.
Mycket handlar om att man tror på sig själv och ingen är perfekt. Jag är en person som vill göra allt perfekt men ingen är perfekt - eller hur?

Jag förstår precis hur du menar! Du har ingen du känner du kan köra med? Du kanske liksom jag behöver mängdträning och behöver köra med någon du känner dig trygg med.
Du kommer fixa det!

Har min uppkörning nu om en månad har sagt att jag ska köra varje dag privat och fem lektioner till med körlärare nu ska jag bara få till det hittills har dett funkat. Körde idag med körlärare men tyckte det gick sådär måste ta info missar saker ex när ja står vid stoppskylt och ska in på högtrafikerad väg fastnar då på att hitta en lucka att köra in på fast ja även måste kolla skyltarna på den vägen jag ska på. Sånna sakrr som ej vill släppa väldigt frustrerande om jag bara kunde örfila mig själv ibland har lust haha. Jag vet ej varför jag låser mig så jag fokuserar på en sak och glömmer de andra

Det går nog vägen ska du se! Själv så går mina lektioner upp och ner hela tiden. Ibland känns allt hur bra som helst efteråt och ibland känns det som om jag borde lägga ner de där med körkort. Men det är normalt. Generellt så kör jag bra (sa läraren) Det är mycket som man inbillar sig. Har din Trafik lärare bedömt att du är redo för uppkörningen så är du nog de. Våga lita på dig själv och på din lärare. Var bara lugn och så kommer allt att flyta på! Jag tror på dig! Ge ALDRIG upp oavsett vad som händer! Detta fixar du! Kom ihåg de! Om du inte klarar de denna gång så gör det de nån annan dag. Kom ihåg! För varje dag som går är det närmare ditt körkort!

Tusen tack för dina peppande ord! <3 man är inne i någon slags körkortsbubbla hela mitt liv är körkort just nu kan knappt fokusera på annat hoppas det går vägen för dig med vi får inte ge upp

Ja jag vet exakt hur det känns! Körkortet är också hela mitt liv just nu. Men de viktigaste är att inte jämföra sig själv med andra och att detta är VÅRAN körkortsresa och ingen Annans. De får väl ta tid då men som jag sa innan så för varje minut som går så är man närmare kortet i handen. Detta kommer vi att fixa! Ge bara aldrig upp.

Själv var jag på risk ettan idag och nu är det bara proven som väntar! Men jag försöker alltid vända all nervositet till att bli taggad istället. ” Faan nu ska jag visa vad jag går för!” Så ha en positiv inställning så kommer allt att lösa sig! Tänk.. om ett år kanske vi möts ute på vägen! Ingenting är omöjligt så länge man håller i!

Det är helt okej att sura och gråta efter ett dåligt besked. Jag kände mig helt jävla värdelös och pank efter min andra misslyckade uppkörning. MEN, efter några timmar av bölande och sölande får man fanemig ta sig i kragen och boka nya lektioner samt en ny uppkörningstid. Det krävs framförallt två saker för att ta det där jäkla kortet: en övertygelse och en vision om att man ska få kortet, och planering och strategi HUR. Sätt undan allt annat i livet åt sidan i din uppkörningsfas och var lyhörd när du kör med trafiklärarna. Det hjälper dig 0 att skuldbelägga förarprövaren eller andra- lägg energi på att lära dig köra ännu tryggare, bättre och självsäkrare.

Hela min körtkortsresa har kostat mig ca 45k, och jäkligt mycket tid (utöver all tid man FAKTISKT kör). Men sen 8 månader senare när man sitter där med sitt finfina kort så känner man bara FYFAN VAD VÄRT. Och fan vad bra man är ändå!