Tro på dig själv!

Tjenare!

Jag tänkte härmed dela med mig av en del av min väg till körkortet (historien är 4 år lång, så tar bara en viss del).

Våren 2015 började jag ge upp min dröm om att ta körkort. Jag hade övningskört sen februari 2012.

Anledningarna till att jag gav upp, var många. Men de största hindren, skapade jag själv.

Jag hade bestämt mig för att ge upp. Detta eftersom jag inte uppfyllde ”kraven”. Och dessa ”krav”, var följande:

-Jag hade för låg IQ-nivå för att kunna ta körkort.

-Jag var för värdelös

-Jag var inte lika duktig som alla andra

-Jag lärde mig för långsamt.

-Jag var dålig på teori....


Listan var enorm, på krav och anledningar till att jag aldrig skulle ta körkort.

Dessutom fick jag tyvärr nästan dagligen, på ett eller annat sätt, bli påmind om hur värdelös jag var för jag inte hade körkort. Människor runtomkring frågade hur det gick, i all välmening. Men för mig tjatade dom. Eftersom jag visste att min dröm var orealistisk.

Men så kom hösten 2015. Och jag bytte skola, och då hade jag nästan inget annat val. Jag behövde ett körkort för att ta mig till skolan. Även fast jag redan hade gett upp.

Men jag tog en körlektion varje vecka. Och gjorde halkbanan osv (risk 1 var redan gjord, sedan länge, trots att jag aldrig skulle få körkort).

Och när jag inte övningskörde, så läste jag teori. Och när jag slutade slöläsa, och istället hittade mitt sätt att förstå, gick teorin som en dans. Jag var uppenbarligen inte värdelös med låg IQ, när test efter test blev godkänt med god marginal på elevcentralen.

Efter 2,5 månad var det så dags för proven. Nu skulle det sättas på print hur värdelös jag var. Det var dags att skämma ut sig på Trafikverket för all framtid.

Med feber, och en rejäl förkylning, klev jag ut från Trafikverkets dörrar med ett godkänt teoriprov. 58 av 65. Så bra resultat kan man väl inte få om man är värdelös??

Det var först då, som jag såg en strimma av hopp. Kanske kanske kanske, skulle körkortet trots allt bli mitt. Men inte än.... Jag hade bestämt i förväg att det var omöjligt att klara det på första försöket. Och eftersom jag hade klarat teorin, skulle jag alltså med 100% säkerhet kugga uppkörningen.

På grund av diverse omständigheter på Trafikverket, bokades min uppkörning om till två veckor senare. Det var ett slag i magen. Efter allt slit, så tog det alltså tvärstopp strax innan sista delmålet. Men såklart att saker skulle krångla. För jag var ju värdelös...

Dagarna går, och det var dags för dagen D. Jag kände på mig, att jag skulle få körkort den dagen. Men eftersom jag var värdelös, så vågade jag inte hoppas. Siktet var inställt på den största och värsta kuggningen igenom historien.

Jag och en lärare från körskolan, rullar in på parkeringen, efter en uppvärmningslektion. Konstigt nog, var jag lugnare än vad jag någonsin varit. Förmodligen för att jag visste att jag skulle kugga.

Snart kommer inspektören. Efter ID-koll, och säkerhetskontroll, rullade vi iväg. Mot tidernas största kuggning ever...

Ca 25 minuter senare, stänger jag av motorn på Trafikverkets parkering. Jag visste redan domen. Fel placering i korsning, kört för fort, kört för långsamt, missade en viktig skylt med mera. Jag visste redan att jag var kuggad. Men när inspektören öppnar munnen får jag höra orden: -Jahapp. Då får man väl gratulera då! Jag har väl inget att anmärka på. Grattis!!

Att jag hade körkort, var omöjligt. Förmodligen såg jag ut som ett levande frågetecken, för jag sa inte ett ljud. Men även fast jag utåtsett var i chock, så ville jag bara skrika av glädje. För det verkade ju som att drömmen slog in. Men jag kunde inte tro det. Det var bara en dröm.

En stund senare, när inspektören pratat klart om att jag kunde köra redan nu, och att körkortet kom inom någon dag, får jag äntligen åka tillbaka till trafikskolan. Och att få se just mitt namn på tavlan, var så sjukt! För jag var ju värdelös. Men av lärarnas glädje att tolka, så hade ju uppenbarligen min dröm tillslut ändå blivit sann. Även om jag fortfarande inte kunde tro det.

Men nu sitter jag här idag, ett halvår senare, och kan stolt titta på ett rosa plastkort precis hur mycket jag vill. Och jag och min lilla bil, har redan varit på många upptäcktsfärder. Drömmen var inte orealistisk!

Så våga tro på er själva! Det finns stunder då man kanske bara vill skita i det, men jag lovar. Eran dag kommer!

Att ta körkort, handlar inte särskilt mycket om IQ. Det handlar inte om att någon annan är bättre eller sämre. Vilka hinder du än sätter upp, så kan du klättra över dom! För transportstyrelsen skriver ingenting om dina personliga egenskaper eller svagheter.

Våga tro på dig själv! Du kan! En dag blir drömmen sann!

Grattis!
Tack för ditt inlägg, läste det precis innan jag skulle skriva prov själv och det gick bra. Nu är det uppkörningen kvar..

Du kanske redan gjort din uppkörning. Hoppas den gick bra isåfall! Annars skickar jag med dig ett lycka till, utifall du ännu inte haft din uppkörning!