Mår dåligt efter att ha klarat min uppkörning

Igår klarade jag min uppkörning. Jag borde vara överlycklig – men istället känner jag en stor tomhet. Jag vet att det jag skriver kanske låter överdrivet för vissa.

Jag har aldrig haft någon familj som stöttat mig när det gäller körkortet. Eller när det gäller något alls, om jag ska vara ärlig. När jag mått dåligt har jag mest blivit avfärdad som jobbig eller otacksam. Men en person trodde på mig – min trafiklärare.

De senaste sex månaderna av övningskörning har varit tunga. Mycket har varit jobbigt privat, och jag har känt mig väldigt ensam. Jag tog till och med examen under den perioden, men kände ingen större glädje över det. I allt det där blev min trafiklärare en väldigt trygg punkt. Han är en genuint godhjärtat människa.

Jag minns särskilt en gång när han sa: “Jag märker att du är distraherad, och det kan bero på saker i ditt liv. Du kan prata med mig om det ifall det hjälper.” Jag gick hem och grät efter den lektionen. För första gången på länge kände jag att någon faktiskt såg mig och brydde sig om mitt mående.

Vi pratade kanske inte ofta om just mitt mådde, men han fanns där. Han var den enda som visste om att jag hade bokat min uppkörning. Första försöket kuggade jag (körde vi körskolan). Andra gången hittade jag en ny tid ganska snabbt (privat)– det gick ännu sämre, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag gick till trafikskolan då jag inte kunde sluta gråta. Han var där. Han kramade om mig och gav mig stöd.

Tredje gången klarade jag det. Jag blev glad när jag fick beskedet – men sen slog det mig att jag nog aldrig kommer se honom igen. Jag övningskörde i en annan stad än där jag bor, så våra vägar lär inte korsas igen. Det känns nästan som att jag önskar att jag hade kuggat, bara för att få träffa honom en gång till. Visste inte att jag skulle må såhär dåligt efter att ha klarat min uppkörning.