Köra bil självständigt någonsin? Rädd för motorväg, lastbilar och omkörningar!

Jag är 50 år och försöker ta mitt körkort för tredje gången. Rynkig och ärrad av min låga självkänsla. Mina syskonbarn och barn och alla andra lyckas ta sitt körkort.

[i]När jag var barn var jag extremt åksjuk. Hatade att åka bil och båt. Kräktes varenda gång, gillade aldrig höga farter.
[b][/b][/i]

Första gången var jag 20 år. Då var jag helt enkelt inte mogen för att genomgå den komplexa och svåra utmaningen. Jag pluggade nästan ingen teori och kopplade aldrig riktigt sambanden i manuell styrd bil. Pengarna ville jag spendera på andra viktigare saker. Jag tog därför ett upphåll i bilkörningen.

Uppehållet varade i 20 år. Då jag var 40 år upptog jag körningen på nytt och min pappa skulle nu vara min handledare. Tillsammans med min systerdotter (som oxå skulle ta sitt körkort) körde vi nu på parkeringar. Min pappa tyckte att min systerdotter inte hade kommit lika långt som jag och satsade fullt på att ta ut mig på en kort motorvägsträcka. Allt fungerade bra ända tills jag skulle växla ner i samband med avfarten. Jag kom in i fel växel och gång på gång misslyckades jag. Paniken växte, jag hade andra bilar bakom mig och min pappa hade bara sin röst och en parkeringsbroms. Efteråt kunde jag inte sluta gråta och jag var så rädd. Pratade om det här med bilskolan som genast satte in en snäll och lugn lärare på mig. Med honom körde jag två gånger. Sedan kom jag på den geniala idéen att intala mig själv ” sådana rädda och klantiga personer som jag ska inte ha körkort”. Det resonemanget höll i 10 år. Under tiden tog min äldsta dotter och min man sina körkort. De tog sina på tre månader vardera, c.a 25-30 lektioner.

Nu är jag 50 år och tar körkort för automat. Jag har nu övningskört 30 lektioner och klarat cirka halva till stadstrafik. Bilskolan vet om hur jag har haft det med mitt körkort. De säger att mängdträning är viktigt. Men jag kan bara boka två lektioner / vecka. Min man kör med ibland men är rädd för att köra ihjäl ngn eller sönder bilen. Jag går in för körkortet och det upptar i stort sett hela min vakna tid. Jag har slutat träna, äta rätt och stupar i säng av utmattning. Efter jobbet pluggar jag teori. Har 20/10 klarade teoriprov och skulle förmodligen bli godkänd på teoriprovet om jag skrev det. Men det är inte lönt säger körskolan. Denna veckan har jag varit ledig från mitt jobb och kört varje dag. Tre gånger har jag kört en kort remsa av motorväg. Såklart har jag varit rädd men det har funkat en kort sträcka. Igår körde jag på motorvägen i en timme blandat med rondeller. Det var det värsta jag gjort på länge. Grät hela vägen hem från körskolan, har varit uppe i natt och gråtit. Känner att jag inte klarar av det här.

Det enda jag villl är att kunna köra själv och var jag vill. OCH ATT DET SKA VARA LIKA NATURLIGT SOM ATT CYKLA! Jag tänker heller inte ge upp. Men varför ska det vara så svårt och smärtsamt? Finns det någon som känner sig som jag?

Hej.
Det låter enligt mig som att du inte är helt redo och behöver mer tid i trafiken. Att köra bil är farligt och det är en risk men den minimeras ju mer erfarenhet man har. Så om att ta körkort är något du verkligen vill så är det bara att fortsätta träna tills du blir bekväm. Du kommer förmodligen göra vissa misstag, det gör alla oavsett om man övningskör eller har års erfarenhet. Se bara till att lära dig från dem. Om du nån gång ska göra misstag så är det nu när du övningskör mer handledare som är det bästa tillfället att göra dem, och inte sen när du kör själv. Så se till att mängdträna så ska det nog bli en bra bilförare av dig med.
Lycka till!

Tack för peppen. Kanske jag blir bättre än många andra i slutändan?

Det skulle inte förvåna mig. Det finns många i trafiken ger blanka f*n i om de nästan kör ihjäl nån. Du är riskmedveten, med erfarenhet tror jag du kommer bli en galant bilförare.